Solen sken, det var stekhett och jag hade kommit 90 minuter innan konserten. Redan nu hade ett 50-tal unga tjejer samlats framför scenen. Jag hade ingen lust att sitta på en plaststol fram till konserten så jag slog mig ner på en vit träbänk vid sidan om och spanade in läget. Efter bara en halvtimme insåg jag att jag var tvungen att gå och ta en bra plats. Det var en timme kvar och folk välde in från flera håll. Efter en stund började det bli riktigt trångt. Jag hade räknat till drygt 2500 sittplatser tidigare och hade inbillat mig att de skulle räcka. Det hade säkert arrangörerna också. Men allt fler människor trängde på.
På scenen började det röra på sig. Alla instrument och förstärkare var överdragna med riktigt coola silverfärgade överdrag som blänkte i solen. Nu hade 2-3 killar kommit in. Silverfodralen drogs varsamt av keyboardarna och trummorna och kameror började riggas upp för att visa allting i storbildsformat på scenväggen. Basisten kom in, började stämma basen och spelade lite. Volymen var otroligt hög även för en härdad rockmusiker som mig. Jag sneglade oroligt på PA-anläggningen (de högtalare som sänder ut ljudet till publiken). Det var tolv dubbla högtalare på var sida av scenen, 48 högtalare totalt.
Två tjejer gick runt och sålde chips, vatten och öronproppar. Basisten började stämma gitarren och drog några ackord. Sedan försvann han. Scenen blev lika öde som när jag kommit. Jag vände mig om en andra gång för att se publiktillströmningen. Det gick inte att se slutet på folkhavet längre. Stämningen var på topp. Alla var glada och trevliga. Åldern på publiken varierade från 8 till 80 och ingen åldersgrupp var överrepresenterad. Inte konstigt att båda Amandas singlar gått in på svensktoppen - hon har snabbt blivit en folkartist och det är nog det finaste man kan bli, särskilt för en artist som kör sin egen grej.
Solen hade gått ner bakom berg-och-dalbanor och tombolan och det hade blivit svalare. Det började jäsa i publiken. Förvånansvärt många uppvisade tydliga M.A.C.-tecken. Det var saliga leenden överallt och förväntansfulla blickar. 4000 göteborgare hade kommit av en enda anledning - vi ville se och höra kvinnan med himmelsrösten - The Godzilla of Music. Jag visste att jag var bland vänner. Längst fram började några klappa takten förväntansfullt. Fler hakade på. Det började bli livligt i publiken.
Bandet äntrade scenen från vänster och det var som en uppenbarelse. Plötsligt fick man se dem på riktigt. Jubel och applåder. Pär flinade brett och man kunde se att det finns en skön kemi i bandet. Trummisen drog igång med sitt välbekanta trum-lick och ett par sekunder senare tutade hela orkestern igång med en storbandsversion av "For the sun". Amanda studsade elegant ut på scenen med ett underbart leende och det var som om solen plötsligt gick upp igen, den här gången från scenen. Hon hade sin sjömansklänning på sig och svarta strumpor. Barfota så klart. Hon är riktigt vacker i den klänningen.
Jag har varit på en del konserter och när frontmannen/kvinnan säger att alla ska klappa takten så brukar 10-20 förstrött klappa några gånger. Eller så hör man "nu ska ni sjunga med i refrängen" och man hör fem fyllon längst fram skråla med i fel takt och fel melodi. Det kan gälla ganska stora artister. Det är svårt att få med en publik. Men det är något speciellt med Amanda. Hon har en utstrålning som inte är av denna världen. När hon dansar längs scenkanten och klappar takten med ett illmarigt leende, som en Pippi Långstrump i lyxförpackning, då klappar alla takten. Hur ska man kunna låta bli? Det blir aldrig krystat. Hon sträcker aldrig ut mikrofonen mot publiken som andra artister efter att ha gapat "Sjung nu!" Amanda är duktig på att känna av stämningen i publiken och hon är en mästare på att bygga upp den. Nyckeln är förstås ögonkontakt. Amanda har "det" i överflöd. Jag är säker på att jag inte var den enda som kände mig personligt välkomnad av all den värme som strömmade ut från scenen. Sedan måste jag säga att även Pär Wiksten har ganska mycket av den varan. Amanda och Pär känns som ett ganska oslagbart team just nu.
Efter "For the sun" var det dags för "The raspberry man". Jag var lite orolig för hur publiken skulle reagera eftersom de flesta troligen inte hört den förut. Det var underbart att höra den i full version. Alla andra verkade tycka om den. Det blev nästan lika mycket applåder som efter den välkända inledningslåten. Sedan drog bandet igång den skönt jazziga live-versionen av "Do you love me". Det är ju något helt annat än studioinspelningen. Det svänger rejält. Flera gånger under konserten kom jag på mig med att stampa takten med fötterna, trumma med händerna och sitta och smådansa på stolen, bara för att genast upptäcka att alla andra omkring mig höll på likadant.
Sedan kom ett märkligt ögonblick. Amanda sa att hon skulle sjönga "Numb". Plötsligt började massor att jubla och överallt reste sig människor, mest tjejer i tonåren men även andra, och rusade mot scenen. Alla trängdes för att komma så nära Amanda som möjligt och när hon började sjunga var det nästan omöjligt att se henne. Vakten som stod under Amanda var inte alltför hård men motade bort personer som hon tyckte kom lite för nära, men nu fick hon mycket att göra. Om 25 gick och satte sig så rusade 25 till fram. Det var kaotiskt under hela låten. Som väl är så är Amandas fans lugna och trevliga och det blev aldrig något bråk för att komma närmast Amanda. Men kaotiskt blev det och jag kunde nästan inte alls koncentrera mig på låten. Det gör inget iofs, för det var en fascinerande upplevelse. Det är kul att en låt av Amanda kan skapa en sådan uppståndelse. Jag tycker också att "Numb" är jättebra men många andra måste ha ett alldeles speciellt förhållande till låten. Här var också andra tecknet på att arrangörerna hade missbedömt Amandas storhet. Det första var ju som sagt att de inte hade räknat med så mycket folk. En enda vakt skulle ta hand om allt detta. Nu gick det bra ändå tack vare att Amandas fans verkar vara ovanligt trevliga och hellre samarbetar än att börja puckla på varandra. Samma fenomen ser vi bland Amanda-fans på nätet.
"Numb" tonade ut och allt lugnade ner sig. "Nu ska jag sjunga en sång om att man inte ska oroa sig. Det är onödigt, tycker jag i alla fall", sa Amanda. Sedan drog de igång en skön version av "Don't worry". I andra versen, tror jag, började basisten spela i en sorts baktakt. Om jag minns rätt markerade han bara på ett i varje takt. Det blev riktigt komiskt i alla fall när de andra lattjade med innan de kom in på "rätt" takt igen. Men då hände något annat lustigt. Amanda kom in fel. "Don't" sjöng hon men insåg genast att det var ju inte rätt på just det stället. Ett härligt asgarv från Amanda och sedan kom hon in rätt. Så jobbar ett proffs.
Nästa låt, "Suspicious minds". Den här versionen var röjigare än Idol-versionen och det passade formatet. Partiet där Amanda kastar sig ner på knä var borta eller nertonat mer till Elvis version. Jag minns inte exakt. I en konsert som den här hade det blivit ett märkligt avbrott. Amanda med band gjorde en fantastisk version och det var en av kvällens höjdare. Sedan följde "Darling, go home". Publiken jublade när de hörde att det var den låten. Det blev smått komiskt i början som andra redan rapporterat:
Amanda: Nu ska jag sjunga "Darling, go home".
Publiken (iaf hundratalet längst fram): Jaaaaaa!!
Amanda: Jaså, ni känner igen den?
Publiken: Jaaaaaa!!
(Allmänt skratt längre bak)
Amanda: Jag med!
Amanda hängde på sig en akustisk gitarr och hon och bandet genomförde en riktigt bra version av låten. Amanda har ju bevisat förr att hon är duktig på både akustisk och elektrisk gitarr och det här var inget undantag.
Men nu var det dags för ett riktigt magiskt ögonblick. När Amanda sa att hon skulle sjunga "Greetings from space" blev det ett ännu större jubel än innan "Darling, go home". När Amanda började sjunga blev det knäpp tyst i publiken. Innan hade alla klappat takten och tjoat nästan hela tiden. Plötsligt hördes inte ett ljud. När jag lyssnade på en video från youtube nyss hörde jag att det var lite prat bland tjejerna längst fram som fotade och filmade. Men längre bak satt alla som vaxdockor. Även jag. Jag var väldigt nervös i ett helt dygn innan konserten. Jag mindes vilken oerhörd påverkan Amandas röst och uppenbarelse hade på mig i Partille några dagar tidigare. Hur skulle jag reagera på en hel konsert? Skulle jag ramla ihop som en kokt spagetti av alla känsloutbrott från scenen, eller ännu värre, skulle jag förbli helt oberörd genom hela konserten? Jag hade hoppats på någonting mittemellan. Och så hade det varit fram till "Greetings from space". Men nu hände något och alla andra verkade känna samma sak. Det var svårt att hålla tårarna borta. Den här låten är så olidligt vacker att man inte vet var man ska ta vägen. Dessutom verkar den leva sitt eget liv. Det är en sådan där låt som verkar vara större än artisten som skrivit den - som om den kommit från himlen. Jag satt i chocktillstånd genom större delen av låten. När den klingade ut blev det de största applåderna på hela kvällen.
Sedan följde "Amarula tree". En svängig live-version av låten. Mot slutet av låten blev Pär Wiksten som galen och började hoppa upp och ner och for bakåt mot keyboardisten. Ett tag trodde jag han skulle ramma keyboardisten och utrustning för säkert 10 000-tals kronor. Men låten slogs av och det blev livliga applåder. Då började basisten eller trummisen, jag minns inte vem, pumpa takten igen, Pär Wiksten började lira på gitarren och plötsligt var låten igång igen. Jag blev förvånad och kunde inte låta bli att skratta. Vi fick lite extra "Amarula tree" och det svängde fantastiskt.
"Nu är det dags för vår sista låt" sa Amanda sedan. "Neeeej!" ropde bubliken. Amanda bad manskören komma fram med sin mörka röst. En dam på ca 70 framför mig tyckte det var lustigt och härmade Amanda med mörk röst: "Får jag be manskören komma fram". Om Amanda mot förmodan läser det här så hoppas jag att du inte blir ledsen. Vi älskar alla din röst, men det vet du förstås redan.
"Our last goodbye" var förstås sista låten. Enligt mig en av Amandas allra bästa låtar. Ett fantastiskt genomförande, men återigen blev publiken lite störig. Många ville ha fina bilder så det blev svårt att helt koncentrera sig på låten. När den var slut radade bandet upp sig vid scenkanten. Amanda stod lite framför de andra men Pär nöp tag i sjömansdräkten och drog henne bak i ledet. Amanda såg uppenbart förvånad ut och jag vet inte om det var inövat. Hon började skratta när hon märkte vad som hänt. Publiken skrattade gott åt det, liksom åt att bandet först bockade och sedan neg.
När Amanda med band försvann från scenen ställde sig alla upp och började klappa takten. När de kom ut på scenen igen blev det allmänt jubel förstås. Och den låt de började spela var "Someday", precis som i Kalmar. Amanda bad alla fortsätta stå upp och jag såg bara en som satte sig. Det är ett ovanligt grepp att ha en okänd låt som extranummer. Ofta brukar man spara en riktigt populär låt som extranummer. Att Amanda valt att lägga "Someday" som extranummer tyder på att hon måste tro på den låten. När jag nu äntligen fick höra "Someday" live med full orkester förstår jag varför. Den här låten är nog bättre än något annat Amanda skrivit, förutom "Greetings from space". Men den version Amanda med band gör av låten gör den överlägsen allt annat de har i programmet. Lekfullheten mellan Amanda och Pär är enastående. Både Amanda och Pär är fantastiska entertainers. Ett kul ögonblick var när Amanda räckte mikrofonen under en av Pärs "singing moments" och han avslutade med "Lets have another drink" följt av ett nästan gnäggande "Pleeease!" Publiken skrattade och Amanda också. Men när saxofonisten steg fram till scenkanten och drog igång ett fantastiskt solo, då insåg jag att det här bandet är bättre än vad någon hittills har fattat. Och när han avlöstes av trumpeten som solade och lattjade med Amanda, då var det bara att kapitulera fullständigt och inse att det är inte bara Amanda som är fantastisk och överlägset bäst - hennes band måste vara det bästa bandet i Sverige just nu. Givetvis blev det mastodontapplåder efter framförandet, något annat var inte att vänta.
Jag var väldigt nöjd med konserten även om den gärna hade fått vara lite längre. Jag kände mig lite tom i hjärtat när jag började gå mot utgången. Men när jag passerade grinden hade känslorna helt förbytts i uppsluppen glädje när jag insåg att jag kommer att få se henne många gånger till i år och ännu fler gånger i framtiden. Jag vandrade de fem kilometrarna hem till mig och visslade oavbrutet på en underbar låt som jag tror att de flesta ännu inte har hört. Men jag hoppas att alla kommer att få höra den snart, för det är en fantastisk låt. "Someday" heter den.
