Vem vill trampa på en ängels hjärta?

Jag minns första gången jag fick se en ängel. Jag hade tråkigt och satte på TV:n för att se Idol. Jag hade aldrig sett programmet förut men hade hört rykten och jag hoppades på att få se några artister med dålig självinsikt som jag kunde skratta åt. Jag måste erkänna att jag fick några tillfällen att skratta. Den ena efter den andra "artisten" skämde ut sig i svensk TV. Och så kom en ny sökande i bild. Jag hajade genast till. Det var något speciellt med henne men jag kunde inte säga vad. Hon var klädd i en enkel rosa t-shirt och håret var okammat. Det var något med blicken när hon gick mot kameran, hon verkade blyg men ändå bestämd. "Antingen kommer de att älska mig eller så kommer de att hata mig." Det var en intressant kommentar, men jag begrep fortfarande inte vad hon menade.

Amanda Jenssen, 18 år och studerande, klev in till juryn och hängde upp sin gitarr i ett vitt snöre. Man kunde se på hela hennes utstrålning att hon visste vad hon gjorde. Hon hade ett speciellt förhållande till sin gitarr. Inte som andra som kom in med ostämd gura och gjorde bort sig.

"Vad ska du framföra" frågade Kishti. "Nu ska jag framföra Elvis' "That's alright mama"". "Jaha, otippat värre". "Ja, eller hur", svarade Amanda och gjorde sig beredd.

När Amanda började sjunga tänkte jag att hon gör den ju inte alls som Elvis. Efter två takter insåg jag att hon gjorde sin egen version och att den var lika bra som den version Elvis spelat in mer än 50 år tidigare. Jag var eld och lågor. Den här tjejen var ju fantastiskt duktig. Två takter tog det för mig att bli ett Amanda-fan.

Jag fortsatte att följa Idol. Jag brydde mig inte mycket om de andra deltagarna. Evelina var duktig men de andra var medelmåttor tyckte jag. Men jag hade fastnat för Amanda. Varje fredag bänkade jag mig framför TV:n för att titta och lyssna på Amanda. Jag blev aldrig besviken. Ibland kom det några falska toner, men Amanda gav ju allt varje gång. De andra safade. Daniel körde hårt med att smöra för juryn. Amanda var bara sig själv, 100% varje fredag. Så vad gjorde en eller två småfalska toner när man fick så mycket av Amanda?

Jag hoppades att Amanda skulle ta sig till finalen men att hon skulle förlora den. Då skulle hon få mesta möjliga uppmärksamhet i media men skulle slippa spela in en smör-skiva. Som tur var vann "vad-hon-nu-hette" och Amanda fick tid att spela in en fantastisk CD.

Efter att Idol slutade fick jag Amanda-abstinens och gick ut på nätet. Jag upptäckte att Amanda har spelat in flera demo-tejper som är riktigt bra. Nu blev jag ett fan på riktigt och började skriva på olika Amanda-forum. Jag blev överväldigad av att flera personer blivit lika tagna av Amandas musik som jag.

Men jag upptäckte också en mörk sida av det hela. Ett flertal personer skrev ondskefulla inlägg om Amanda, helt utan anledning. De hade bestämt sig för att hata Amanda. Anledningen var att hon stod för någonting de själva inte kunde stå för. Jag blev nyfiken på vad det kunde vara.

Efter ett tag stod det klart vad det handlade om. Amanda är en känslovarelse och många människor har problem med sitt känsloliv. De kunde inte stå ut med att Amanda gång efter annan i sina låtar bad dem att ifrågasätta sig själva och sin världsuppfattning. De bestämde sig för att Amanda är ond.

Nu har Amanda vandrat vidare. Skällsord som "hon borde bara sjunga Idol-låtar" eller "hon borde inte sjungs alls", har ingen effekt längre och tur är det. Amandas fans har stått upp för Amanda i alla väder och förhoppningsvis kan hon nu lita på att vad som än händer så har hon sina fans.

Personligen kan jag inte förstå varför någon skulle vilja svartmåla Amanda bara för att hon ger 100% av sig själv. Vem vill trampa på en ängels hjärta?