Partille, 17 april. Ett stort antal människor har samlats framför en scen. Jag själv står i mitten och är lika förväntansfull som alla andra. Jag har köpt ännu ett exemplar av Amandas CD som jag tänker få signerad senare. Men först ska hon uppträda. Klockan är 12:00 och det ligger en spänning i luften.
Plötsligt pekar någon och ropar ”Där är hon!” Temperaturen stiger när alla försöker få en skymt av henne. Bara ögonblicket senare kliver Amanda och Pär upp på scenen. Båda strålar av glädje och Amanda börjar glatt prata med publiken. ”Vi ska spela en ny låt som ni aldrig hört förut. Den skrevs för två veckor sedan och den heter ”My raspberry man”. Amanda förklarar att det ska vara med ett stort band men vi får tänka oss bandet.
Genast river Pär loss med ett ösigt gitarrspel och Amanda levererar en av de bästa låtar jag hört med henne. Jag står nästan och hoppar av glädje men försöker behärska mig. Det duger inte att en gubbe på 43 står och hoppar lyriskt som ett litet barn. Efter ca tre minuter tar låten slut. Applåderna säger att betydligt fler än jag tyckte om låten.
Sedan börjar Amanda sjunga ”Our last goodbye”. Jag vet inte hur många gånger jag har lyssnat på den låten. Jag älskar den och blir berörd varje gång CD-spelaren kommer till spår nummer elva. Men att höra henne sjunga låten live är något helt annat. Det är som om hennes röst förvandlas till värme och går rakt in i själen. Jag är förstås oförberedd på det och blir rejält omskakad.
Vilken människa kan förbli opåverkad av den rösten? Vilken typ av pansar måste man inte ha byggt omkring sig för att kunna gå oberörd därifrån?
Efter framträdandet byggs scenariot om. En bänk och en stol ställs upp på scenen där Amanda ska sitta och signera. Personalen som sköter arrangemanget är både proffsig och entusiastisk. En lång kö bildas på några sekunder och jag hamnar förstås långt bak, fortfarande omtöcknad efter framförandet.
En man i 50-årsåldern en bit bakom mig berättar för sin dotter eller dotterdotter med iver i rösten att Amanda hade gått förbi honom tidigare som om det vore det största som hänt honom. Alldeles bakom mig står en liten rödögd flicka på ca 9 år. Först tror jag att hon gråtit eftersom hon ser ledsen ut. Men efter ett tag inser jag att hon är lika tagen som jag. Amanda har berört fler än mig den här dagen.
Till slut blir det min tur att gå upp på scenen. Jag har förberett några saker jag tänker säga till henne men jag kommer helt av mig. Kvinnan utstrålar ju värme, som en glödande kamin! Jag glömmer säga att hennes skiva är det bästa jag hört på minst 30 år. Jag glömmer tala om vad hennes musik betyder för mig. Det enda jag kommer ihåg att säga är att den nya låten var bra. Hon blir genast entusiastisk och börjar prata om den, att den är färdig med blås och stort arrangemang.
När hon har signerat min CD börjar jag stappla av scenen. ”Hoppas du tycker om den” säger hon. Jag vänder mig om och ler mot henne: ”Jag har redan hört den. Jag har den förut”. Hon ger mig ett besynnerligt leende som jag inte kan tyda och önskar mig lycka till. Jag får en känsla av att hon kanske ville att jag skulle stanna kvar en stund till. Amanda är precis så varm och vänlig som alla säger och varje fan får sin magiska stund med henne och det verkar som om hon verkligen vill träffa alla sina fans. Men jag är tvungen att samla mig.
Jag står kvar en stund nedanför scenen och tittar på henne. Hon har glatt leende tagit sig an ännu ett fan, en rödögd och medtagen liten flicka på ca nio år som förmodligen får vara med om sitt livs största ögonblick.
Så går jag mot bilen. Jag, en gammal oberörd hårdrockare, kommer ut på parkeringen på darrande ben och med blankt sinne, medveten om att jag varit med om något som kan liknas vid en religiös upplevelse. Det jag just har varit med om trotsar alla naturlagar. Jag startar bilen och stoppar in Amandas CD. Inte den signerade, den tror jag aldrig jag kommer att spela. Utan den andra som jag köpt innan och som jag givetvis har med mig i bilen.
Amanda börjar sjunga en glad version av ”For the sun”. Jag öppnar det andra CD-fodralet och tittar en gång till på autografen. ”Med kärlek, Amanda J”. Det finns inga tankar i huvudet, som om hjärnan blivit urblåst. Jag kör hem och väl ute på motorvägen börjar Amanda sjunga ”Greetings from space”. Och jag kan bara hålla med. Så är det förstås. Amanda har kommit som en skänk från ett oändligt och mystiskt universum för att sprida både glädje och sorg till en mänsklighet som gått vilse. En mänsklighet som lärt sig att vara återhållsam och lagom. Det är för alla oss Amanda sjunger.
