Dr Eberhard Slugh begär ordet

Dr Eberhard Slugh har bett att få skriva några ord på denna blogg. Därför ger jag honom här det utrymme han anser sig behöva:

Ärade publikum! Det är med stor skepsis jag åsett skapandet av denna blogg och hur dess upphovsman verkar vilja sprida vetskapen om dess existens över hela internet.

Bakom denna blogg som påstår sig vara ett embryo till bildandet av en supporterklubb för Amanda Jenssen, står som vi alla vet denne mycket besynnerlige Gautigoth. Denne man är ett mycket svårt fall av den ännu icke helt utredda sjukdomen Morbus Amandophilus Chronicum och en man som jag studerat under lång tid.

Gautigoth har ju redan tidigare startat en annan blogg på engelska om sin idol Amanda Jenssen eftersom han plötsligt såg det som sitt kall att sprida hennes musik ut över världen. De tillfällen Gautigoth kommer till min mottagning är ofta fruktlösa. Som oftast sitter han bara och ler fånigt nynnandes Amanda-melodier.

Under hans senaste besök frågade jag honom varför han startat ännu en blogg. Han svarade undvikande att han har för mycket tid och för lite hjärnceller. Om det senare kan jag hålla med. Dessutom är han alldeles för tjock, men det hör inte hit.

I sitt första inlägg på denna hans andra blogg hävdar Gautigoth att Amanda ”är det bästa som hänt mänskligheten sedan uppfinningen av hjulet”. Det finns inga vetenskapliga belägg för detta påstående. Tidigare har Gautigoth påstått att ”Amanda är större än Elvis”. Följer man Gautigoths påståenden om Amanda kronologiskt är det tydligt att hans sjukdomstillstånd allvarligt förvärrats med tiden.

Hans tillstånd blir tydligt när jag ställer frågan till honom om vad som en gång fick honom att starta den första bloggen. Då ler han besynnerligt och ser på mig med drömsk blick och säger:

”AmazingAmanda kommer aldrig att tystna. Inte förrän varje människa på jorden går runt med ett fånigt leende och nynnar Amanda-låtar. Då först har AmazingAmanda gjort sitt jobb. Men först måste hela världen frälsas. Alla ska bli amandister.”

Sedan sitter han en lång stund och stirrar ut genom fönstret och börjar nynna på ”Greetings from space”, en låt som han tydligen betraktar som symbolisk för amandaismen.

Jag har under flera månader ihärdigt studerat även andra svåra fall av M.A.C., bl.a. ännu ett hopplöst fall, en viss Roger Krook. Men dessa studier har tagit på krafterna och jag känner att jag måste ta en paus i mina studier under någon tid. Igår upptäckte jag att det började rycka i ena mungipan och imorse började det att rycka även i den andra. Mina kolleger påstår att det liknar ett fånigt flin. Så kan vi inte ha det.

Dessutom har jag svårt att få en låt kallad ”Amarula tree” ur huvudet som Gautigoth envist tvingat mig att lyssna på. Det är i synnerhet en viss trall i låten som satt sig och det börjar bli högst enerverande.

Därför kommer jag att ta en kortare paus för att inte riskera att smittas av amandaismens tankar och formuleringar även om jag anser att trovärdigheten för att detta ska hända känns as-as-avlägsen.

Eberhard Slugh
Leg läk, med dr, gästbloggare