I en artikel som publiceras i flera tidningar idag berättar Amanda Jenssen (aka Amanda Jensen) en hel del nyheter om turnén. Stämningen i bandet verkar vara på topp och samtliga musiker har enligt Amanda fått "retsamma men kärleksfulla smeknamn". Pär Wiksten kallas Pärlan. På Amandas bilddagbok har vi tidigare sett att trummisen Måns Block kallas för Musslan. En band-logga är också på gång.
Som väl många har misstänkt sista tiden så blir det en del överraskningar i turnéprogrammet. Det blir enligt Amanda "lite nyskrivet material", bl.a. en duett med Pär Wiksten. Den duetten är troligen låten "Someday" som redan kan höras på youtube. Förhoppningsvis får vi även höra "My raspberry man", nu med full orkester. Dessutom, om vi har tur, blir det en Elvis-cover som hon vet att vi gillar. "That's alright mama" eller "Suspicious minds"? Jag vågar inte ens gissa. De flesta vill nog höra vilken som helst av dem, eller helst båda. De nyskrivna låtarna och Elvis-covern tillhör inte själva showen utan är inplanerade som extranummer.
Bandet har tränat varje dag innan turnén. Låtarna har körts om och om igen så att Amanda inte ska glömma några texter - allt ska sitta i ryggmärgen. Men en sak går inte att planera, enligt Amanda:
"Mellansnacket. Uppe på scen överraskar jag mig själv varje gång med saker som jag kläcker ur mig. Bara att låta munnen prata och hoppas att det går vägen."
Jag tror inte att varken vi eller Amanda behöver oroa oss. Det mesta som Amandas mun kläcker ur sig är ganska underhållande. Och vi vill nog alla att Amanda bara ska vara sig själv. Hon är bäst när hon är oretuscherad och ocensurerad. Ett blåmärke på knät, en smutsig hand eller avskavd nagellack samtidigt som hon är uppklädd som en partydrottning eller en gammal filmstjärna - det är kontrasterna som gör Amanda. Och när hon riktigt går in i ett framträdande och armarna till synes helt okoordinerat börjar fara iväg i alla väderstreck, då är Amanda som bäst. Det känns äkta, unikt, medryckande och det är riktigt underhållande att se hennes enorma inlevelse. Men framför allt är det vackert att se så mycket känsla förmedlas av en människa. När all denna glädje och sorg, hopp och desperation sprutar ut ur denna unga kvinna, då är det svårt att förbli oberörd.
Som väl många har misstänkt sista tiden så blir det en del överraskningar i turnéprogrammet. Det blir enligt Amanda "lite nyskrivet material", bl.a. en duett med Pär Wiksten. Den duetten är troligen låten "Someday" som redan kan höras på youtube. Förhoppningsvis får vi även höra "My raspberry man", nu med full orkester. Dessutom, om vi har tur, blir det en Elvis-cover som hon vet att vi gillar. "That's alright mama" eller "Suspicious minds"? Jag vågar inte ens gissa. De flesta vill nog höra vilken som helst av dem, eller helst båda. De nyskrivna låtarna och Elvis-covern tillhör inte själva showen utan är inplanerade som extranummer.
Bandet har tränat varje dag innan turnén. Låtarna har körts om och om igen så att Amanda inte ska glömma några texter - allt ska sitta i ryggmärgen. Men en sak går inte att planera, enligt Amanda:
"Mellansnacket. Uppe på scen överraskar jag mig själv varje gång med saker som jag kläcker ur mig. Bara att låta munnen prata och hoppas att det går vägen."
Jag tror inte att varken vi eller Amanda behöver oroa oss. Det mesta som Amandas mun kläcker ur sig är ganska underhållande. Och vi vill nog alla att Amanda bara ska vara sig själv. Hon är bäst när hon är oretuscherad och ocensurerad. Ett blåmärke på knät, en smutsig hand eller avskavd nagellack samtidigt som hon är uppklädd som en partydrottning eller en gammal filmstjärna - det är kontrasterna som gör Amanda. Och när hon riktigt går in i ett framträdande och armarna till synes helt okoordinerat börjar fara iväg i alla väderstreck, då är Amanda som bäst. Det känns äkta, unikt, medryckande och det är riktigt underhållande att se hennes enorma inlevelse. Men framför allt är det vackert att se så mycket känsla förmedlas av en människa. När all denna glädje och sorg, hopp och desperation sprutar ut ur denna unga kvinna, då är det svårt att förbli oberörd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar